”Lena Josefsson var en högst originell koreograf, hon blandade rörelse, text, musik i en expressiv och omfamnande danskonst med influenser och medarbetare från hela världen, inte minst från den afrikanska kontinenten som en gång såg henne födas. Vi arbetade tillsammans i Kristina från Duvemåla där Lena gjorde koreografi. Vi delade den konstnärliga ledningen för Orionteatern under två år i början av 2000-talet, då Lena också skapade en fantastisk föreställning med unga och gamla dansare, ”Utan titel”. Vi minns en säregen och besjälad konstnär, en sann pionjär, en mästare i kommunikation.”

”Vi hade i flera omgångar Lena och Raande-Vo inom ramen för skapande skola. Jag mötte Lena genom skapande skola. Hon gav våra elever nya upplevelser, långt ifrån det vanliga. Lena hade en förmåga att vara både ödmjuk och modig i mötet med både elever och personal. Jag är så glad att jag fick möta henne.”

”Lena var alltid redo att frälsa världen med dans. I sina dansföreställningar tog hon sig an de stora livsfrågorna, sådana som präglat hennes liv från uppväxten på missionsfältet i Kongo till hennes sista uppdrag i Pajala. Återkommande var budskapet om att alla människor har en plats, alla ska få höra till. I föreställningen ”Utan titel” stod ensemblen tillsammans i en klunga med ryggen mot publiken. Ögonblicket när dansarna sakta vände sig om och såg på publiken var oförställd och gripande. Den intensiva blicken och närvaron i rörelsen mötte allas våra behov av att bli sedda och bekräftade … som de vi är. Så var det också i livet utanför konsten. Alla som ville fick en plats i Lenas liv och blev sedda.”

”Under alla mina år med Lena så har jag formats och färgats av hennes sätt att arbeta och att skapa dans. Jag återkommer alltid till Lenas övningar och improvisationer eller lär ut en dansfras från en koreografi när jag undervisar. Det spelar ingen roll om det är professionella dansare eller barn och unga. Det ger mig också möjlighet att då berätta om Lena Josefssons arbete som koreograf och hennes betydelse för dansen i Sverige.Att få hylla Lena känns otroligt viktigt. Att få vara delaktig i att ta Lenas metod och kunskaper vidare till yngre generationer är hedrande och detta tillsammans med danskollegor som jag både har dansat tillsammans med men också med de dansare som fortsatt efter mig. Det är ett sätt att för mig få säga Tack. Tack Lena för att jag fick möjlighet att utforska dansen med dig och fått vara din vän.”

”Jag är som dansare starkt präglad av mina år som dansare med Lena Josefsson. Hon såg mina styrkor och stöttade mig i mina svagheter som dansare. Hon krävde mycket engagemang och gav själv totalt engagemang i varje dansares utveckling.
Jag har lärt mig att släppa loss kreativitet, att våga ge sig hän, och att alla känslor får plats. Under många timmar av improvisation, lärde jag mig att tro på min egen dans, och mitt eget personliga uttryck.
Det har jag tagit med mig genom karriären som dansare; -att våga hänge sig, att njuta av rörelsen, att ge allt, att kasta sig in i förändringar.
Och jag har tagit med mig musikalitet, rytm, och att ta glädje på största allvar!
Med Lena fick jag möjlighet att arbeta med olika kulturer och människor.

Jag deltar i detta projekt då jag vill visa tacksamhet och ödmjukhet för Lenas konstnärsskap. Jag vill också med min kropp -min dans -mina fysiska minnen, återge och berätta min resa med Lena. Det är ett personligt engagemang och ett professionellt. Jag har kunskaper och erfarenheter jag kan delge, och jag har minnen som lever kvar i min dans. Genom oss dansare lever Lenas rörelser kvar.”

”Jag har jobbat med Lena som dansare från 2007 till 2010 och under flera tillfällen efter det. Vi höll kontakt tills hon lämnade oss. När jag tänker på Lena kan jag säga att samtalen inte bara handlade om scenkonst utan om livet, känslor, kärlek, resor, samtal, utbyte, ironi, och poesi. Viktig var närvaro, att ta in scenen emotionellt med kroppen i rörelse, för att nå publiken och kommunicera något viktigt. Djup,glädje och allvarlig samtidigt. Röst och rytmik var en stor del av processen. Något som jag också personligen fick jag utveckla. Jag älskade de långa improvisationssessionerna med partnering, där man fick tid att låta kroppen prata och berätta något unikt tillsammans med någon annan, bortom en specifik estetik. Sanningen trängde igenom, så kändes det. Tack vare Lena känner jag mig fri att experimentera inför en ny produktion. Som i Raande-Vo, har jag med mig att en dialog med publiken är superviktigt. Jag använder flera av Lenas övningar för mig själv men också när jag undervisar.”

”Berättelsen om att vara människa, och rädslan att förlora den – mänskligheten- upprepades gång på gång i Lenas verk, och kan aldrig berättas nog om.”